Nej, det har jag lyckligtvis sluppit. Jag har och har haft flera nära och kära som mår dåligt tyvärr, men det har aldrig varit en hemlighet. Så relevanta personer har redan vetat om det.

Men jag håller med om att det absolut kan krävas i vissa situationer.

Ja, det har jag gjort. Hade en internetvän som skrev ett farvälmeddelande till mig på facebook och efter typ fem minuters överläggning med mig själv kring det så ringde jag 112. Kanske låter konstigt att man behövde tänka på saken ens, men för mig så… ja jag har varit suicid i princip hela mitt liv, i perioder. Och jag ser kanske lite annorlunda på saken. Nästan som att… det finns argument för att låta någon välja själv om de orkar mer eller inte? Jag VET att det är hemskt att tänka så, men jag har liksom stått där själv så många gånger att det är dit min hjärna kan gå ibland, när man diskuterar ämnet. Så ja, det blev lite kaos inom mig men valde till sist att ringa.

Vännen blev inte arg, utan nästan lättad. Blev inlagd akut i några veckor, sen fick hen mer stöd och förståelse från psykiatrin, och det ledde till att deras liv helt förändrades till det bättre. Är såklart idag hur glad som helst till att jag ringde. Tror inte jag hade kunnat låta bli, men ja.

Har även haft folk som ringt 112 när det gäller mig.

Det har jag och även om personen mer eller mindre bad mig att ta livet av mig då så har hen tackat och ursäktat sig ett par år senare. Tips är svårt att ge då det beror på situationen men om man verkligen fruktar att någon kommer ta livet av sig eller gör något farligt för att skada sig själv bör man i alla fall vända sig till en vuxen som går att lita på samt kan hantera sådana situationer.

Har även haft personer som gått bakom ryggen på mig så jag känner till bägge sidorna. Gillar inte att vara på någon av dem. :’)
Men ibland finns det ingen annan utväg och många som är långt nere i det där mörka hålet handlar inte rationellt eller för att ha en framtid. Man ser ju sällan en utväg själv eller tror att man inte är värdig den, etc.

Det viktiga är nog att man kommunicerar läget och är redo på att få sig en real känga eller tappa kontakten helt.

Har nödvändigtvis inte behövt gå bakom någons rygg när jag hade en vän i högstadiet som inte mådde bra. Utan jag lyckades övertala henne och erbjöd mig själv att vara där som stöd när vi gick till skolkuratorn samt ringde BRIS.

En gång dock nu i gymnasiet så berättade en klasskompis om mitt mående till skolkuratorn jag avskyr som också bara fått mig att må sämre. Då blev jag väldigt arg, främst för att hon visste att jag inte tyckte om just den kuratorn. Självklart är det dock ingen ursäkt i att inte berätta ifall man är orolig för ens klasskompis eller en vän.

Nej. Har lyckligtvis sluppit.