Prata med dina föräldrar. Har du lärare eller någon annan som vet vad du behöver tåla?

Det är ibland svårt att få vuxna att förstå och lyssna då de inte alltid förstår allvaret så att ha några som är ”på din sids” kan görs saker behagligare och enklare.

Prata även med lärare.

#1: det är det.. jag vågar inte 😞😔😖

#2: Vill du byta skola så kommer dina föräldrar behöva bli inblandade. Annars går det inte. Så du får nog fundera på hur du ska berätta och om någon kan hjälpa dig.

#3: ska försöka 😊

#4: Ingen annan än du kan bestämma över vem du är. Så varför låter du dem?

Mitt tips: Slappna av, sluta bry dig och låt de riktiga vännerna våga komma fram till dig.

#5: 😌 tack!

#0: Prata med dina föräldrar och berätta vad som händer. Vill du byta skola så måste iaf dina föräldrar blandas in.

#5: Det är inte alla som kan/orkar släppa allt och gå vidare. Det är inte så lätt at slappna av och inte bry sig när man utsätts för mobbning dagligen. Tillslut når man en gräns där man inte orkar längre.

#7: har edan ångest att sommaren snart tar slut.. ska försöka iallafall innan höst 😔

#8: oj förlåt det var inte meningen!

Jag antar att du är runt 13-15 år? Har själv döttrar som varit utsatt ibland och som förälder blir man så jäkla förbannad när mobbning/utfrysning pågår. Du ska prata om det. Med dina föräldrar och lärare. De som jävlas ska lära sig uppföra sig och det är lärarnas jobb. De ska ha en arb.miljö (din skolgång) för er som är ok att vara i. Det är inte ok och gå till "jobbet" och bli utsatt/känna ångest.

#10: är 9 😅

#7: Och det vet du?

Jag hävdar fortfarande att ingen kan bestämma över vem man egentligen är..och det inkluderar även dig!

#12: Uppenbart så har du läst både inlägget och kommentarerna väldigt dåligt.
Otroligt vilka osympatiska uttalanden du gör. 😒

#14: Men kom igen! Jag har själv varit mobbad som barn (dock inte som vuxen så du behöver inte hetsa upp dig pga det! ) Och jag var också trevlig mot vuxna som inte förstod bättre och sa..Tack för saker… 🙄
Har du varit mobbad så kan du ju berätta hur du gjorde som barn för det är inte så jäkla lätt att BARA sluta bry sig..

Till TS..Du ska absolut inte behöva stå ut och "spela en charad" som CFIT skriver..Prata med dina föräldrar och/eller någon annan vuxen på skolan..
Även om det är svårt så blir det, det bästa till slut, jag lovar!

#15: Och som vanligt skriver du en massa strunt som ingen har sagt.
Ge dig!

Inlägg #14 och #15 raderat, då det inte är skrivet med gott uppsåt eller respekt, speciellt när trådstartaren är så pass ung.

Till TS:
Finns det någon vuxen du känner att du kan lita på som du kan berätta om detta för? Det kan vara en moster/morbror/faster/farbror eller någon annan släkting. Kanske en kusin som är lite på den yngre sidan, men ändå vuxen? Eller har du någon nära vän vars mamma eller pappa du känner dig bekväm med som du kan prata med?

Första steget skulle jag vilja säga är just att våga anförtro dig för någon vuxen. Efter det, för att det ska finnas chans för förändring, så är det nog dina egna föräldrar du måste berätta för. Men i så fall kan du ju ta stöd av någon du redan öppnat upp inför.

När du pratar med dina föräldrar så var noga med att de verkligen lyssnar på dig, och att de tar dig på allvar. Låt det inte bli undan svept med kommentarer som "jaja men barn kan ju vara lite elaka" eller liknande. Sen kan du tillsammans med dem fundera över vad nästa steg ska bli. Ringa rektorn? Prata med lärarna? Kolla ifall du kan byta skola?

Jag blev brutalt mobbad i din ålder (från 6-års ålder faktiskt) och jag berättade aldrig för någon hur illa det verkligen var. På den tiden var det typ "ja hon är nog lite mobbad den där calcifer, men alla mobbas ju" attityd inom skolan, speciellt i en så liten stad. Det var fruktansvärt, och mobbarna hjärntvättade mig ju tills jag trodde det var pinsamt att bli mobbad. En gång när två tjejer som var några år äldre än mig (jag var 7) höll fast mina armar medan en tredje slog mig, så släppte de mig från ingenstans och sprang iväg. Varför? För att en lärare var på väg åt vårt håll, och jag tror att de nog sett att allt inte stod rätt till. Vad gjorde jag? Jag torkade tårarna fort som tusan sen sprang jag också iväg och gömde mig, för usch vilken skam jag kände. Gud vad pinsamt det hela var.

Naturligtvis stämmer inte det, men det var vad jag kände då. Det är hemskt nu när jag ser tillbaka på det, för hade jag stått kvar, och låtit läraren komma fram och se mig gråta och se hur röda mina kinder var efter alla örfilar… då hade kanske hela min skolgång sett annorlunda ut.

Stor kram till dig TS, jag hoppas du kan få hjälp och bli hörd.

Men här hör vi dig åtminstone!

#5: Skrivet av någon som aldrig blivit brutalt mobbad hör jag. Har du ingen personlig erfarenhet av det så tycker jag du ska tacka för dig i tråden och hålla dig till andra trådar. Mobbing fungerar verkligen inte så som du verkar tro.

#12: Efter att ha jobbat inom akutpsykiatrin i flera år innan jag bytte arbetsplats, och har barn som har blivit brutalt mobbade i skolan, så tror jag nog att jag kan säga med säkerhet att JA det vet jag !!

Jag har inte själv blivit mobbad, men jag har suttit många timmar och många nätter med barn som har mått så jäkla dåligt att de bara vill dö…pga mobbing.

Så knip igen eller visa respekt för de som faktiskt vet vad de pratar om, och framförallt gentemot TS som mår väldigt dåligt. Har du inget vettigt att säga, så behöver du inte skriva heller.

TS: Precis som Calcifer skriver i #19: Har du någon vuxen du känner dig trygg med och som du kan prata med ? Som kanske tom kan hjälpa dig att få dina föräldrar att förstå hur dåligt du mår.

Du är så fruktansvärt ung, du skall absolut inte behöva må så här utan att få hjälp. Det är dina föräldrars skyldighet och plikt att se till att du får hjälp.

#16: tack ☺️

#19: detta var exakt det jag behövde just nu ☺️☺️☺️ Tack så jättemycket!

#23: Det är bara att säga till om du behöver fler råd eller tips. Det är verkligen inte okej att du blir behandlad på det sättet i skolan. Så ska ingen behöva ha det!

#24: tack!!

”I 3 C är alla snälla” det är ju verkligen sant……. 😔

#26: har det inte gått bra?

Jag undrar också hur det gått?
Och framförallt hur du mår nu?

Jag hoppas att det är bättre så klart! 🙂

#28: sämre, och bättre på samma gång. Sämre är att jag känner mig mer utanför än tidigare, och bättre är att det har blivit lite bättre ☺️

#29: förstår, önskar dig lycka till och att allt ska bli bra 💚

#30: 💙💙

Du ska komma ihåg att det är de vuxnas skyldighet att du/ni har en bra miljö i skolan. De är ansvariga. Du är i din fulla rätt och kräva en miljö du kan vistas i utan att känna otrygghet. Tala med sjuksyster. Säg att du blir psykiskt misshandlad på skolan och det är banne mig inte rätt.

#32: Lagen om skolplikt är tyvärr något som i dagens läge trycker undan i princip allt annat. Tyvärr. Det finns fall där barn tvingas gå i samma klass med någon som begått sexuella övergrepp mot dem. Nog för att det borde vara viktigare att skolan är trygg och säker för alla, men det är inte så det är. De försökte ändra nyss men det röstades ner.

Med det menar jag inte att man inte bör säga något eller bara tyst acceptera situationen. Däremot att kräva trygghet kan man inte enligt lag, vilket är sjukt, men… ja.

En gång tog jag hem min dotter (11 år) och ringde sen skolan och sade att hon inte kommer tillbaka förrän de fått fason på klassen (krävde att läraren hade en etikdag..). De är/var en s.k byskola med 65 elever så det var kanske lättare.
Det blev bättre och sen blev det bra.

#34: Ju mindre skola desto enklare just när det gäller den "stilen", eller vad man ska kalla det. Där är det lite enklare att slinka under radarn. Generellt är det dock inte så det fungerar, även om det kanske borde.

#34: det är det, om jag skulle berätta för mina föräldrar, så skulle dom säga till min lärare, och sen skulle hon säga till dem elaka, men dem skulle ljuga och säga att dom inte gjort det eller säga förlåt och göra om samma sak om några veckor igen, eller så säger läraren ”det var ett missförstånd” jag har försökt säga till läraren om små saker de har gjort, men då har det slutat med att de säger ”nej?! Det har jag absolut inte gjort,” och då börjar dem gråta. Sen säger läraren att det är jag som har missförstått dom och att jag tydligen måste börja lyssna vad del egentligen säger……………

#36:eller alltså du var en jätte bra förälder som sa på det sättet, men mina föräldrar skulle inte det

#36: Det där är ju så himla dålig stil, att du har en lärare som "hänger" på dom andra och själv börjar, typ mobba dig..

Jag tycker att det är fruktansvärt, för att det borde inte få ske ens och för att jag blev själv mobbad av våran "klassförståndare" som barn.

Han var elak mot mig och var "snäll" mot dom i min klass som också var elak mot mig!
OJ jag har inte tänkt på detta sen lång, lång tid, men jag minns det SÅ väl när jag tänker tillbaka..

Jag borde ha sagt något till mina föräldrar, men det gjorde jag inte, för att jag trodde att det var mig det var fel på!
Jag vet ju nu att det INTE var mig det var fel på, utan läraren, mina klasskamrater ville bara ha någon att mobba. För deras egen skull, för att dom själva mådde SKIT.

Dom mådde värre än mig, t.o.m och det såg jag på flera olika sätt när jag blev äldre.. Ok jag borde inte ha gillat detta, men jag kunde inte låta bli att "njuta" lite av att dom mådde crap, sist jag såg dom och jag var på top, just då istället.

Så vet om att mobbare mår egentligen så dåligt att dom inte ens vet vad dom ska göra av sig själva..Och därför mobbar dom folk..

Gillar du djur, förresten?
För dom kan ge dig så mycket mer än vad en människa kan många ggr🙂
Djuren har räddat mig så många ggr, på olika sätt, att jag tappat räkningen..

Oavsett tror jag det är dina föräldrar som ska prata med rektor, lärare etc. för att få stopp på detta. Mobbarna vet inte vilken skada de gör och eftersom de saknar egna föräldrar som inte vet eller inte orkar lära dem om mobbningens skadeverkningar så är det till sist lärarnas sak att ge dig en bra skoldag. Föräldrarna måste riva upp himmel och jord. Så du lär nog prata med dina päron.
(Försök och skaffa ett husdjur som föregående talare säger. Det är superbra tips)

#39: neo. (Min hamster har jag vid min sida 😍)

Nu har jag då på sätt och vis lämnat dem, men vissa saker går ju inte att komma undan som t.ex när vi har hög musik på (jag gilalr inte höga ljud) så brukar jag ha hörselkåpor på. Men sen måste ju dem då ta bort dem från mig. Gömma dem osv. Det är kanske inget stort problem men det är jobbigt. Jag har försökt vara med andra men alla är lika dumma. Det är två tjejer jag är med ibland dem är snälla och så, men dem gör också samma saker. Sedan finns det en till tjej jag brukar vara med, hon är ganska snäll men ljuger mycket och blir arg för minsta lilla. Det verkar verkligen som att ingen gillar mig i din här klassen……. Vad gör jag för fel….

#41: det är inte du som gör fel. Det är de personerna som gör sådana saker som det är fel på.

Tass! Fick detta meddelande i dag då. Men det är väldigt svårt att förlåta henne för det hon har gjort ( hon var en av mina bästa vänner) och nu när jag kanske byter skola så kanske hon blir ledsen. Vad ska jag säga? Jag svarade ”okej det gör inget” men egentligen gör det ju massor

Hmm, inte för jag direkt följt den här tråden och det är första gången på år, jag är inne här igen.
Och sist var i december du skrev något.

Jag ställer då denna enkla fråga, men ändå svåra frågan. Är hon fortfarande viktig för dig? även om hon har gjort oförlåtliga saker mot dig.
Om inte, så tycker jag att du kan ärligt skriva hur du känner och att du behöver få starta ett nytt kapitel i ditt liv, utan henne.
Om hon är viktig fortfarande. Skriv då ärligt igen, vad tycker du, hur känner du, skriv vad en vän är för dig. Om hon inte kan vara det, så kan ni inte vara vänner.
Och om hon verkligen vill jobba på sig själv, var ärlig med att du behöver att hon verkligen gör det. För du har tappat tilliten/förtroendet för henne. Och om hon sårar dig djupt igen, så lämna henne.
Men ge henne en chans. Om hon sårar dig, säg då det på en gång. Vad som sårade dig och att, händer det fler gånger..så är ni inte vänner längre. (Men det här ju då, om hon verkligen betyder något för dig fortfarande)

Det är jobbigt att såra folk, men det blir samtidigt påfrestande att ha folk runt omkring sig, som man inte känner sig bekväm med.
Bara du vet hur du känner dig. Ibland ser folk inte hur man själv känner sig. Bara genom att berätta, det är då först då de kanske öppnar ögonen.
Och ju tidigare du berättar, desto lättare blir det och smärtans sanning till de andra blir också lättare.

Men nu ser livet kanske annorlunda ut för dig. Och du behöver inte mer synvinklar.

JAG SKULLE OXÅ VILLA BYTA SKOLA MEN JAG SLUTADE FÖ 16 ÅR SEN 😱
SÄJ TILL DINA FÖRÄLDRAR ATT DU VILL BYTA DÅ TA EN FRISKOLA DOM BRUKAR OFTAST VA LITE "FRIARE" <3