Övrigt

Vuxna vänskapsrelationer

2015-11-25 07:45 #0 av: Litenloppa

Jag funderar lite över det här med vänskapsrelationer i vuxen ålder.
Själv har jag nog mer eller mindre gett upp. Jag passar inte in någonstans och ingen verkar uppskatta mitt umgänge i någon större utsträckning.

Har man i regel massor av vänner som man träffar ”hela tiden”? Hur vanligt är det att man ännu umgås med sina barndomsvänner, dvs de personer man gick i samma dagis/skolklass som?

Jag har blivit så ensam de senaste åren. Ända sedan jag blev riktigt vuxen och började ta ansvar för mig själv.
De gamla vänskaperna höll inte när jag började ifrågasätta saker, när man inte längre kunde häva ur sig smygrasistiska kommentarer utan att jag sa ifrån, när jag ville veta vad man grundade sina åsikter på(och tyckte att ”det vet man ju” inte var ett bra svar)eller när jag påpekade att det kanske var dags att ta tag i sitt eget beteende istället för att skylla på ”alla andra” etc.
Det har varit människor jag känt allt från nåt år till barndomsvänner som jag känt nästan hela livet.

Jag funderar ibland på om jag blivit för kräsen. För jag väljer medvetet bort de människor vars åsikter eller livsåskådning skiljer sig allt förmycket från min. Att ha olika åsikter i en del frågor är inte farligt men det finns ju gränser, det är t ex omöjligt för mig att umgås med främlingsfientliga människor när jag har en sambo som tillhör en av de invandrargruppersom dessa människor stör sig så hemskt på.

Eller umgås med folk som köper djur på samma sätt som andra köper leksaker eller inredningsdetaljer...

Jag har väl mer eller mindre accepterat att det här med vänner inte är något för mig. Trots att jag vill så väl så blir det aldrig bra. Jag lyckas inte bygga nya vänskaper och de jag redan har rinner ut i sanden efter några år, ofta för att vi egentligen inte haft så mycket gemensamt från början.
Att jag inte kan(eller vill!)umgås 24/7 verkarförsvåra ännu mer, likaså att jag har saker som måste göras och därmed inte kan släppa allt varenda gång det ska umgås.

Men det hade varit trevligt att någon gång ibland kunna träffa någon/några likasinnade och göra saker ihop, en fika hemma eller på stan, hundpromenad, ett par öl på nåt mysigt ställe(inte bartömning på nattklubb alltså)eller bara fixa vardags grejerna tillsammans.

I tre år har jag bjudit in en vän och hennes barn på julpyssel(baka, pyssla ihop lite dekorationer och pepparkakshus, dricka glögg och äta mat+julgodis)med enda önskan att vi ska dela på kostnaden för pysselgrejerna, dvs jag står för mat och ingredienser till baket trots min kassa ekonomi.
Men det är tydligen bara intressant om man får lämna av barnen här och dra ut på krogen... Jag tycker ju om dessa barn men en kvälls barnvaktande var inte riktigt vad jag var uteefter... Så i år struntar jag i det och pysslar själv istället, men lite tråkigt känns det ju. Att man är så tråkig/jobbig att ingen vill komma förbi och bli bjudna på mat ens, ja det svider ju lite... 
Har försökt hjälpa samma människa flytta vid flera tillfällen men inte ens det duger jag till tydligen...

Är det bara jag som upplever det här?

Har alla andra tjogtals med vänner som man träffar jämt och ständigt? Och hur hinner man i så fall det? Behöver inte ni diska, laga mat, städa, rensa förrådet, jobba, plugga, tvätta, hjälpa mormor, göra ärenden osv?
Med ett vardagsliv där man inte har anställdhjälp till allt, hur får man loss flera timmar 5-6dagar i veckan till att bara sitta och umgås?

Anmäl
2015-11-25 09:12 #1 av: -Aida-

Jag tror att man inte kan umgås så mycket, de verkar inte realistiskt, det finns ju dom som gör det men alltid om jag ska umgås med en kompis, min mamma eller syster så lär jag offra vissa saker, jag äter innan jag drar, jag har städat antingen under morgonen eller struntat i de, disken får va odiskad osv, när jag hade en tvätt tid fick jag offra den för att istället va med min kompis som åkte en längre sträcka för att träffa mig.
Min syster hade en ganska stor vänskapskrets pga ett ex och hans tjugotal kompisar, hela hans hem blev lidande, de va smutsigt och tvätt låg överallt, samma med en bekant till mig, hon umgås alltid med folk, men hela hennes hem är ohygieniskt.

Jag har bara två kompisar jag träffar en gång om året typ och en syster som bor i stockholm, en ny kompis jag fick på min egen ort vi va ganska lika men jag gillar inte att jag ALLTID måste ta kontakt, varför kan inte hon göra de också liksom, om inte hon bjuder till också, då kommer jag sluta helt, det krävs ju två personer att hålla en relation, mina två kompisar jag nämnde ovan, dom håller alltid kontakt med mig och jag gör desamma tillbaka, man kan nog inte heller ha tjugotal kompisar och vara "kompisar" på riktigt, man passar inte med alla folk, jag umgås bara med folk som är på samma mentala nivå som jag och tänker typ som jag, om jag inte ens får behålla mina åsikter då vill inte jag umgås, jag vill heller inte höra rasistiska åsikter, jag har enorm respekt för alla folk oavsett vart dom kommer ifrån, om jag hör en rasistisk åsikt då kommer jag tycka denna person är ett småbarn och måste växa upp.

Om man tycker en vänskap är värd att ha då ska man också visa det, de tar ju två personer för en relation.
Men att behålla en vänskap är betydligt lättare om man går i samma klass eller jobbar på samma arbetsplats, sen tar sitt eget liv upp mycket tid också med hushåll och de, om man har djur eller barn.
Jag tror inte de är realistiskt att kunna hinna med allt och umgås med folk 24/7, för mig är det antingen eller och jag lär släppa de som behövs göras för att umgås med folk.

Anmäl
2015-11-27 09:57 #3 av: [Garntroll]

Min erfarenhet är just den att man har den vänkrets man etablerade under övre skolåldern. Ev en vänkrets från då man studerade vid högskolan. Om man inte lyckades i unga år skaffa sig en stadig krets med vänner så är man rökt. Man får inte plats någonstans för man är inte intressant. Så vuxen och ensam betyder åtminstone i mitt personliga fall alltid ensam.

Anmäl
2015-11-27 11:33 #4 av: Annielle

Jag tror att det går att lära känna nya vänner i vuxen ålder, men att det är svårare.

Min senaste vän/kompis (inte någon jag riktigt räknar längre och den enda jag har som jag kan träffa Irl tyvärr)... lärde jag känna när jag var 25 i alla fall.

Skulle kunna ha lärt känna fler senare på några små kurser jag har gått igenom åren, har fått frågan om att ses privat och så, men inte känt att det var någon person som jag har passat i hop med helt enkelt.

Kanske finns det en nu som skulle kunna vara intressant att lära känna, vi har i allafall en del jag vet gemensamt, men jag vet inte, hon har mycket med sitt liv och har barn och sambo. Får väl se om jag vågar mig på att fråga, lätt att ta för givet att folk är för upptagna för att ha tid eller ork att lära känna nytt folk i vuxen ålder, särskillt när de har både barn och sambo.

Kanske har jag blivit för kräsen för att vilja/orka med att släppa in någon i mitt liv också, om folk har väldigt skiljda åsiker eller väldigt olik min livsstil kan jag känna att det skulle bära emot väldigt mycket att lära känna en sådan person, skulle nog helt enkelt inte funka.

Förstår verkligen inte hur någon skulle kunna hinna eller orka med att träffa en himla massa folk och hålla kontakten och ses jämt och ständigt med i vuxen ålder.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.